|
Söndag morgon klockan
sex hämtar jag Håkan och Chicko för att köra dom 60 milen till Gålö Havsbad
och Östsvenska Taxklubben. Efter några jakter och cykelträning
3-4 timmar i veckan i två månader är Chicko i fin kondition. I
kombination med hans otroliga jaktlust hoppas man att allt ska
klaffa och att än en gång få stå på prispallen i ett SM.
Vid 14-tiden är vi framme och snart träffar vi på gamla bekanta
från tidigare tävlingar. Före middagen är det samling för
lottdragning. Håkan drar ruta 17 med Kennet Svensson som domare.
Måndag morgon frukost och iväg de tre milen till provmarken. Vi
disponerar ett område på cirka 5x5 km, terrängen mycket kuperad
med berg och dalgångar.
Minus fyra
Chicko släpps i minus fyra grader och vindstilla. Perfekt väder
för drevprov men jag får onda aningar när jag tittar ut över
bergstopparna. Vi tar oss upp på den högsta punkten vi kan se i närheten.
Chicko kommer och hälsar ett par gånger. Han brukar göra så om
han inte hittar slag. Efter en stund hör vi några enstaka väckskall
och snart har han tagit upp på nästa bergås. Drevet buktar bra,
vi står på samma ställe i 30 minuter och lyssnar på hans fina
nyansering. Enligt vår vägvisarebrukar rådjuren komma upp på den
bergstoppen där vi står, men så plötsligt går det på andra hållet.
Det är bara att haka på. Förflyttning till nästa bergsrygg, fram
med pejlen, ingen kontakt, ner i nästa dal och upp på nästa berg,
kontakt mot norr. På grund av terrängen hör vi inte skallet. Ner
för berget och upp igen på nästa högsta punkt, ingen kontakt.
Enligt vägvisaren brukar rådjuren dra mot söder och sedan komma
tillbaka. Vi har inte sett drevdjuret, men utgår ifrån
att det är rå. Kennet ringer sin domarkollega på ruta 16.
Han och Ulf Lagerquist har precis lyssnat på ett drev som på
beskrivningen skulle kunna vara Chicko. Vi går mot det håll de hört
drevet, upp på högsta punkten, ingen kontakt.
Ståndskall
Där står vi villrådiga och funderar. Var det Chicko de hört
eller en annan hund? Vi beslutar att gå tillbaka. Snart träffar
vi ett par skogshuggare som en timme tidigare hade hört en
hund som hade ståndskall som de trodde var på en älg. När de
visade på kartan var de hade hört ståndskallet förstod vi att
det var Chicko.
Det var bara att ge sig av och försöka få kontakt, men
fortfarande inget utslag på pejlen. Vår vägvisare undrade om han
gick i gryt och om det i så fall kunde vara en skabbräv han hade fått
tag på. Han hade även funderingar på om han hade blivit kopplad
och bortforslad. Det hade gått tre timmar sedan vi sist hörde
honom och provtiden började gå ut.
Håkan, som hade stannat kvar vid bilarna, kallar på radion och
säger att han hör drevskall på långt håll som kan vara Chicko.
Vi tar oss fram till Håkan som visar riktningen. Vägvisaren,
som kan marken, tycker att det verkar otroligt att det är Chicko, för
då skulle han gått runt hela marken cirka en mil. Provtiden har nu
gått ut, fortfarande ingen kontakt. Nu börjar man fundera på vad
som har hänt. Vi är 60 mil hemifrån och har ingen aning om var
hunden är.
Kontakt
Inget utslag. Vi kör mot den högsta punkten vi kan se för en
sista pejlning innan vi skall köra till ruta 16. Fram med pejlen,
alla lamporna tänds! Vi har fått kontakt! Tar ut riktningen.
Han är cirka 800 meter västerut.
Jag ser att han rör sig mot upptagsplatsen 3-4 kilometer bort. Ska
vi låta honom gå hela vägen själv? Domarkollegiet har redan börjat
och vi har tre mil att köra. Vi bestämmer oss för att försöka
kalla in honom.
Efter några minuters ihärdigt blåsande ser jag att han
kommer närmare. Efter en stund hörs några kontaktskall och plötsligt
kommer han glatt viftande på svansen. Vilken skön känsla att få
se en pigg och glad Chicko!
Var han har varit får vi aldrig reda på. Vid prisutdelningen
blev det naturligtvis inget pris till honom, men vi tycker att
det bästa priset var att få Chicko med oss hem och det blev
en dag som man alltid kommer att minnas.
Johnny
Johansson |
